Min fågelskådning
Under min barndoms fria liv strövade vi tidvis planlöst i skogen på upptäcktsfärd. Vägvalet bestämdes av en fjärils flykt, en fågels läte eller vindens drag i trädens löv. I dröjandet vid triviala eller märkvärdiga fynd förlorade vi vår självmedvetenhet och tiden upphörde ibland långa stunder.
Efter en fjällvandring med tre vänner i Sarek 1977 blev vandrandet viktigt för mig. Våra fyra personligheter gestaltade under de två veckornas vandring skillnaden mellan att ströva och att vandra. Där den som ”strövade” mest av oss alltid var ett par hundra meter efter den som ”vandrade” mest.
Jag hade tidigare också vandrat och strövat vid Himalayas södra sluttningar 1976 med utsikt både mot Everest vid första vandringen och från Pokhara mot Annapurnatopparna senare under resan. Inför denna resa hade jag köpt en enkel kamera och under resans gång vaknade intresset för fotografi och dess olika inriktningar. Nedan ett foto från resan i Nepal:
Min första fågelbok inköptes 1978. Den ser ut så här:
Under olika utflykter från Lund under senare delen av 1970-talet började fågelboken fyllas med kryss, som Hökuggle-utflykten till Börringe/Lindholmen eller en tur till Ölands södra udde över en helg. Enstaka utflykter till Krankesjön gjordes också under denna tid.
Vid en resa i början på 80-talet gjorde vi en tur genom ”The Outback Australia ” och fick då tillfälle att göra kortare strövtåg i Kakadu National Park, Katherine Gorge och senare i omgivningarna till Kuranda, men också längs öarnas stränder och under ytan på Stora barriärrevet. Senare på 1980-talet vandrade jag med ett par chilenska vänner till toppen av Cerro El Plomo som är den högsta toppen man ser från Santiagos centrum vid klart väder. Nedan ett foto med El Plomo i fjärran:
Men under denna tid låg intresset för fåglar nere. Det var själva vandringen, upptäcktsfärden, att få uppleva naturen som den var långt bort från människans stökiga centra som kändes intressant. Fotograferandet hade en annan inriktning. Jag deltog som fotograf för att dokumentera ett biståndsprojekt för barn med försvunna föräldrar i Chile under denna period och vi gjorde en fotoutställning med mina foton som gick runt på ett antal bibliotek i Sverige.
Det är först nu under senare år sedan jag bosatte mig i Torna Hällestad som de här olika delarna börjat falla på plats. Vandrandet övergår i fritt strövande….. i översättning från Nan Shepherd – så går man in i naturen (inte ut i den). Med kameran och dess teleobjektiv som verktyg kommer man ännu längre in i en förhoppningsvis mer mångfacetterad förståelse av de varelser som omger oss när vi börjar se oss omkring.
Vandrandet och strövandet är kanske ett av våra mest ursprungliga beteenden; hur vi har spridit oss och utforskat det här klotet. Att befinna sig i rörelse, på stigen över ängarna, uppför branten mot bergskammen, över floden och djupare in mellan träden, eller, längs sandstranden medan vågorna bryter längs mina steg, har för mig alltid varit de stunder då jag känt mig som mest tillfreds i tillvaron.
Genom fotograferandet kan jag komma ännu närmre fåglarna som för mig representerar ett av de bättre exemplen på naturens otroliga variation och skönhet men också dess obevekligt krassa verklighet på individnivå.
”… En ensam sång vid en enslig bäck röjer ljungpiparen. Men varför skulle jag göra en lista? Den fyller ingen funktion, och de finns alla i böckerna. Men de är inte i böckerna för mig – de är levande möten, ögonblick i deras liv som har korsat ögonblick i mitt.”
(min översättning från engelskan i ”The Living Mountain”(s.67) av Nan Shepherd)
Så det jag visar är mina möten med dessa varelser, mitt vittnesmål ifrån mitt vandrande och strövande in bland bergen, längs stigarna och längre in vid bäckar och åar, in över fälten in mellan träden, lyssnande, letande med blicken efter rörelsen, siluetten, färgavvikelsen i grönskan eller i myllret av stammar och grenar …
