Torsdag 16 januari 1986 liftar vi från Santiago upp i bergen till La Parva som den sista skidorten heter. Sittande på flaket på en camionetta som snabbt for längs den slingrande serpentinvägen såg man en smal men strid bergsbäck som ljust grön försökte täcka stenarna…

Vi blev bjudna på kaffe av värdshusvärden i Parva och fick dessutom en påse bröd där.

Vandringen började längs en lift och när vi kom till toppen av liften var det så dimmigt att det inte gick att fortsätta. Sikt högst 20 m. Efter ett par timmar började det hagla, små, små hårda hagel. Gjorde upp eld, saknade vatten så vi rostade varsitt bröd. Slog sedan upp tältet då haglet ökade. Utrustningen är mycket bristfällig efter svenska mått, men vi får se, jag återkommer till den. Befinner oss nu på c:a 3100 möh. Vid åttatiden på kvällen spricker molnet eller dimman upp och vi får se en fantastisk solnedgång bortom Santiago och de omgivande bergen. Allt eftersom solen försvinner börjar man urskilja Alameda, Av. Bilbao och Cerro San Christobal som en dubbeltopp. En halvmåne ger skuggor men elljusen framträder allt tydligare. Efter att ha druckit choklad (vi hittade vatten nu) och ätit bröd och nötter och torkad frukt kryper vi ner i sovsäckarna ganska nöjda.

Fredag 17 januari. Morgonen är vacker med sol över molnen som täcker dalen med Santiago. Frukost en bulle och en kopp choklad. Sedan börjar vår uppstigning till lagunen dit vi kommer efter en dryg timme. Nu ser man inte Santiago längre, inga spår av människor (3500 m.ö.h.).

Vi ligger i solen och ser molnen dansa – skyar vrider sig upplöses och återbildas i vindens cirklar mellan bergen, varmluft möter kalluft,  kondens …